2011 summeras

Ett träningsår går till historien, men kommer inte bli ihågkommet av någon. Jag har inte gjort några resultat som jag är nöjd med, träningen har känts fragmentarisk och drabbad av löparknä, halsont, förkylningar, läckande disk, inflammation i ryggen, och annat. Har inte kunnat köra några kvalitetspass att tala om, och har därmed inte kunnat prestera som jag önskat.

Men, jag och brorsan tog oss från Stockholm till Göteborg på cykel. 55 mil på ca 19 timmar. Och det var riktigt maffigt. Solen har aldrig lyst över Liseberg som den dag vi rullade in i stan med en bragd i bagaget. Läs mer här: http://kalmar-2013.blogspot.com/2011/10/vasterhaninge-liseberg.html

Inför nästa år tar jag nya tag. Är anmäld till Tjörns 1/2 IM och ser framemot andra triathlontillställningar. Förhoppningsvis kan jag hålla mig frisk och kunna lägga en god grund för att sedermera kunna spetsa formen. Men, jag vill också behålla i minnet att jag inte vill att mina barn ska minnas mig som den bästa triathlet de sett, utan som en far som visade att han älskade dem genom att ge dem tid, och massor av det.

Kineserna har ju kaninens år, harens år, drakens år och massa andra år. Nästa år blir farsans år. Häng med på resan, vetja.

Gott nytt år på dig, och kom ihåg att det nya årets ankomst är att likställa med ett portkodsbyte och att allt gott är värt att fira.

Ps. Kom ut på en 6k-runda idag. Kändes sådär. Blir nog sjuk igen. Men, mitt enda nyårslöfte är att vara frisk. Får se om det håller januari ut.

Årets sista pass - kanske!

Äntligen vågade man så sig ut i skog och mark igen. Efter nästan två veckor i soffan så var det dags att testa kroppen. Men, det blev inget riktigt pass, utan en trevlig morgontur med svärfar. Det blev löpskolning blandat med backteknik, stretchning och trevliga samtal. Avsaknaden av fysisk anspänning till trots kändes det riktigt skönt att få komma ut igen och röra på sig. Om inte annat är det mycket skönare att sätta sig i en varm bastu efter en tur ute än direkt från sängen.

Min plan är att under januari och februari lägga kilometer på kilometer i inte alltför hög fart (runt 5/k) för att i mars och april addera kvalitetspassen till träningsupplägget. Blandas in i detta ska också lite allmän styrketräning, och simning. Hur ska man få tid för allt?

Nytt år börjar snart, men jag tror inte på nyårslöften. Behöver man ett nytt år för att lägga dåliga vanor åt sidan och bra vanor till de du redan har, då låter man almanackan styra. Act and not be acted upon, och det framförallt inte av en kalender.

Jag önskar dock alla ett särdeles gott 2012 och att ni lyckas med era nyårsföresatser.

God fortsättning!

Tränandet har lagts på is under helgerna i ett försök att få bort sista resterna av en efterhängsen förkylning (eller nåt annat). Jag mår helt ok, men jag känner att jag hellre lägger lite vila och tillfrisknande nu under julen än att få pausa i april. Det vore riktigt tråkigt. Förhoppningsvis kan jag vara tillbaka i löparspåret i slutet av veckan. Återkommer till det.

Men, jag ser på jogg.se att många löparkompisar har bra fart under sulorna, och det är ju kul. Härligt att se att det går bra för andra.

Barnen mår bra. Jag märker att det är krävande för dem att hela dagarna umgås med kusiner och fastrar, farbröder, mostrar och morbror och alla far- och morföräldrar. Men, det är riktigt roligt att se dem njuta av familjen.

I brist på träning har det spelats en del spel. Har hittills dominerat på Settlers och Rummikub. När det spelades Alfapet hade jag oflyt så det räckte. Så, det räknas inte.

För er politiskt intresserade har jag också blivit publicerad: http://www.mises.se/2011/12/26/godhet-genom-tvang/. Vad tycker du - ska vi ha en civilkuragelagstiftning?

Kalmar IronMan - och träningsfri onsdag

Jag är ju två veckor sen, men Kalmar Järnmannen har blivit befordrad till IronMan-tävling. Det är stort (säger alla som vet något). Kanske åker jag dit nästa år för att känna på stämningen.

I övrigt är det lugnt på träningsfronten idag. Känner av en förkylning så jag tar det lugnt.

Idag på Dagens Juridik skriver en politiker att det borde införas en civilkuragelag. Det är kvalificerat struntsnack. Så kvalificerat att det är värt en kommentar. Inom kort (kanske före, men i alla fall efter jul) kommer något om det upp på mises.se.

Vad tycker du? Civilkuragelag - av eller på? Motivera gärna.

"Snabb" femma

Jag märker tyvärr tydligt att jag inte har så mycket snabbhet i kroppen att kombinera med uthållighet. Planen är att bygga upp en grund fram till februari-mars för att därefter börja med mer kvalitetsinriktade pass. Det blir bra. I samma veva så går det väl att komma igång med cyklingen också. Det ser jag framemot.

Försökte på jobbet diskutera det omoraliska i att vi genom skattebetalningar är tvingade att subventionera andras vård, skola osv. När man gör det får man sällan tillfälle att prata principer, för de som lyssnar blir helt tokiga när de drar slutsatsen att man är människohatare och osolidarisk och girig. Som att jag vill att folk ska dö i rännstenen bara för att jag inte tycker det är ok att vi blir avtvingade vår egendom. Den slutsatsen känns smått orättvis. Men, sticker man ut hakan får man nog vara på det klara med att folk inte alltid håller med, och inte heller tycker om vad de hör.

Tipsar om denna artikel: Vad är libertarianismen?

E har varit och tränat ikväll. Nu ligger hon på golvet överhopad med barnen. J har bitit E i näsan, L har hoppat henne på magen. Då ställer L sig upp och säger "Det går bra." Jo, något ska man ju säga för att släta över sina missgärningar.

Snart är det jul. Vi åker till huvudstaden. Svärmor har löpband i källaren, framför tv:n. Kanske kan bli en och annan k avverkad under ledigheten.

Dagens pass då? Jo, 5k med 4.22 i snitt. 21.50 totalt. Var ok pass. Ungefär det jag hann med innan jag kom hem i precis rätt tid.

Jag har erbjudit min löparkollega och -frände att skriva ett gästinlägg här på bloggen. Håller vi inte alla tummarna för att det kommer snart? Jo, det gör vi.

Långpass i Mördargården

Dagens pass blev en riktig genomkörare. Peter hängde med och tillsammans krigade vi oss igenom en mil i Hjortgården (eller, jag krigade en mil - när jag joggade hemåt fortsatte Peter och gjorde 6,7k till i betydligt högre fart än jag mäktade med - URSTARKT!) Riktigt trevligt. Dagens totaler talar sitt tydliga språk - det gick inte snabbt, men pulsmässigt fick jag jobba hårt, hårt.

Kanske satt gårdagens julfest i tingssal 1 kvar i kroppen. Ingen alkohol förtärdes (av mig, nota bene), men julmust är ju känt för att kunna knäcka även den bäste.

Jag kallar Hjortgården för Mördargården. Egentligen är det inte ett gästvänligt ställe, utan det är riktigt tunga spår. Ovan ser man höjdkurvan och det är värre i verkligheten. Man börjar med hård löpning uppför, för att sedan fortsätta med det. Nerförslöpningen är läskig, för backarna är bara branta (inte branta och långa som uppför).

Dagens pass började med att jag försökte gena till Hjortgården. Det blev inte så. Jag löpte nästan en kilometer extra. Dock är det ok, för jag hittade en tvåkilometersslinga nära mitt hem. Bra för intervallöpning. När jag väl kom till Hjortgården hade jag fyra k i benen, och mötte där upp Peter som var så fräsch man bara kan vara efter att ha  åkt bil. Jag började på minus, så att säga.

Som sagt, vi kämpade oss igenom passet. När jag kom hem efter dryga 17 k (enligt ett nytt EU-direktiv kan långpass inte vara kortare än 17 k) var jag helt död. Och det är först nu några timmar senare som det börjar släppa. Kanske ämnar sjukdom bryta ut nu, eller så har jag sprungit ihjäl bakterierna/virusen.

På tal om virus kom jag att tänka på nedanstående klipp. En klassiker av rang.

Igår lämnade vi festen vid 22. När vi kom för att hämta L och J från familjen M, då hade L på sig sjuksysterkläder över ballerinaklänningen (underhållning och vård - kanske något för Carema!). Hon ville inte åka hem, men till slut gav hon med sig och var så där go som bara L kan vara. J var ledsen, men somnade sedan för natten i min famn. Lyx.

Hjortgården - a.k.a. Mördargården

Stack från jobbet vid 16.30 för att ta mig hem via Hjortgården. Det blir en liten omväg, men den är nödvändig för att lite substans i passet (har du någonsin hört talas om ett 2 kilometers distanspass? Nä, trodde just det.). Jag hade P3 Dokumentär om Tobleroneskandalen i öronen, men det var nog tur att det inte funkade med uppkopplingen. Jag föraktar politik. Det saknas moralisk grund för det politiker gör, och  vad de gör kan lämpligen kallas (kom på en massa ord jag ville skriva, men hade svårt att välja ett politiskt korrekt (varför skulle jag vilja vara politiskt korrekt?)) tyranni. Att sitta och parasitera på populasen och diktera vad den ska göra, tycka och tänka under slutligt hot om våld, det är inte ok i min värld. (Denna blogg går från grym, till tråkig, till kontroversiell på lite under en vecka - var ska det sluta? Häng med så får du se!) Så, med detta sagt var det nog bra för mig att lyssna på Europe istället.

Europe, ja. Jag säger att inga andra band göre sig besvär - Europe är bäst! Då menar jag givetvis plattorna The Final Countdown och Out of This World. Två genomsuveräna skivor (egentligen förutom titelspåret på försnämnda plattan). Jag kan varmt rekommendera dem.

Det började smärtsamt, för jag hade inte hunnit många hundra meter innan det gjorde riktigt ont i knät. Jag kunde inte springa och övervägde att ta mig tillbaka till jobbet och cykla hem. Men, det släppte. Vilken glädje. Ingen gång under passet på 11.18 k kände jag smärta i knät. Underbart.

Hjortgården är ingenting för söndagslöpare. Det är upp och ner, och inte så lite heller. Jag hade hög puls, men snittade över 5 per k. Tuff löpning. Väl hemma var det kycklingmiddag och sedan dags att ta tag i ris à la Malte inför morgondagens julfest på jobbet. Själv äter jag inte sån sörja, så att få det i uppdrag är att likna vid "a slap in the face". Men, någon ska ju göra det.

Åååh va segt det va idag då!

Inga bilder av något slag idag. 8k med 4.55/k i snitt, och 166 i snittpuls. Det var tungt må jag säga. Inte mycket mer att säga än att det var ett pass vi lägger till handlingarna.

Imorgon är det lucia. Mina notariekollegor och jag har jobbat ihop ett härligt program på luciatåget för de övriga på domstolen. Det blir verkligen en fröjdefull start på julhelgen.

Kanske är det lite sjukdom som spökar, som gör att det är så segt just nu. Eller så sitter lördagens terrängmangling kvar i kroppen. Hoppas på ett friskt julfirande hur som.

Obanad terräng, regn och rusk - gött!

In i det sista var jag tveksam till att ta mig ut idag. Men efter att ha varit ute med L fattade jag mitt beslut.

L är hård. Hon blåste nästan bort, men det skulle absolut gungas och åkas rutschkana om vartannat. L är också en hejare på att (försöka) gå balansgång utan att titta var hon går. Det är svårt att låta henne hållas, precis som jag svårligen låter mig löpa distanspass i farter över 5 min/k. Att ha tålamod för sig själv är svårt, och för andra kanske svårare. Eller tvärtom. Som förälder får man dock öva, och öva. L är en hejar på att ge mig och sin mor tuffa åthutningar. Försöker man tala henne tillrätta så är hon inte nådig: "Prata inte med mig!" Skönt om hon kan få det ur sig i unga år, så slipper vi övertunga tonår. I och för sig så kanske vi fått lite pli på henne till dess.

Mitt pass, ja. Sicket pass det blev. Kartan talar sitt tydliga språk. Jag hade spanat in de nordliga omgivningarna på Google earth och sett att det finns lite intressanta vägar att utforska. Rundan är lite spretig, och blir en egentlig runda först när jag nådde Dammsjön.

Egentligen hade jag inte tänkt mig att springa runt sjön, men när jag väl börjat så föll det sig så naturligt. Kilometer 4 och 5 var tuffa. Det var inte så mycket löpning som en kamp att ta sig fram. Jag blev blöt, till slut så blöt att jag inte brydde mig om det längre, jag trängde mig fram genom granar, halkade över kalhyggen, skuttade upp på stenar och försökte inte halka och slå mig. Det var ingen fart att tala om, men riktigt härlig löpning. Att så helt och hållet hänge sig åt det man gör för stunden, göra det fullt ut utan att hålla något tillbaka, att inte bry sig om obekvämligheter, det är (en del av) livet.

Nya numret av Runner´s World är ute nu. Jag blir alltid lite glad när den kommer. Tidningen är lite av en hyllning till långpasset, eller långdistansloppen. Som en motvikt till det har jag bestämt mig för att inte springa Stockholms marathon i sommar. Loppet är fullbokat, så om du vill ha min plats, hör av dig. Jag tänker stanna på hemmaplan och köra triathlontävlingar. Tror det kommer passa mina träningsförutsättningar bättre, och min tillvaro i övrigt. Ser framemot det.

Tråkig blogg

Jag har fått lite feedback på bloggen. Tänkte dela min träningsglädje till notariekollegan på jobbet. "Tråkig blogg." Jo, man tackar för den dolken i ryggen. Hon tyckte jag skulle sluta skriva om träning och sånt ointressant, och istället få ner några (eller många) rader om mina två barn (dottern L 2,5 år, sonen J 7 månader), min fru (E 26 år), hur det är att flytta till en ny stad (eller obygd som hon kallar den), mitt jobb på Sveriges bästa tingsrätt (som vi alla tycker (med unikt trevliga rådmän)). Ja, hon vill att jag ska skriva i princip om allt som jag valt att denna blogg inte ska handla om.

Men, för att blidka de som inte ser tjusningen i att läsa om puls, min/k, intervallupplägg, beklagan över att simhallen är stängd osv., så tänker jag utvidga temat på bloggen. Jag aviserar detta nu, så att ingen senare kommer och begär avvisning av mitt svammel.

Mitt första inlägg enligt mitt utvidgade tema blir ovan angivna, för jag antar att ni förstår hur jag har det på jobbet - man försöker vara en seriös idrottsman, men möts av oförståelse (men inte förakt nota bene). Men inte kommer ni se mig klaga, för jag är mycket nöjd över valet att komma till Alingeby och leva härligt småstadsliv. Det känns helt rätt för mig, min familj, och för alla jag möter.

Och nu något litet för er träningsnördar - info om kvällens pass. Ett gemensamt distanspass med Anna-Karin, Peter, Erik och Kristoffer. Riktigt trevligt och lagom.

Fick lite löparknäkänning på slutet, men hittade också en mördarstretchningen som nog ska hålla LK:t på betryggande avstånd.

Välkommen tillbaka! Jo, man tackar!

Då var man tillbaka (back for good hoppas man ju, men det kan man aldrig veta säkert). Körde en lätt förstarunda. 5.8k på dryga 30 min. Ni ser ju bilderna till höger. Inte mycket för världen, men för den intresserade så är det sprängstoff. (När jag lägger till bilder har jag som outtalat mål att skriva så mycket att inga bilder behöver "hänga fritt" - får se hur det går idag.)

Det var kraftig vind från söder. Jag minns den gången det blåste in röd sand från Sahara över Alingsås. Mycket märkligt. Stod uppe vid Ängabo innan en innebandyträning, och spjuvern Martin pekade på sin bil och sa att det var sand från Sahara. Det trodde jag inte på, men så var det visst. Idag var det dock bara en kall vind.

Någon tid så har jag vaknat med känning i halsen och lite allmänt tjock, men det tillståndet har alltid gett med sig ju länge morgonen har lidit. Dock blir man ju såklart lite orolig. Dristade mig dock till att köra ändå idag. Imorgon kanske jag inte är nöjd med det beslutet. Men, jag har inga förhandlingar imorgon, så det är ingen som går under om jag inte kommer.

Så här en månad in kan det ju vara läge att säga något kort, och diplomatiskt, om min nya arbetsplats. Jag stortrivs. Skönt folk, jag lär mig mycket, får bidra, får vara med i allvarliga sammanhang, ja, det hjälper mig uppskatta det jobb jag har, och det jobb jag kommer ha när jag väl är färdig i Alinge-texas. Så, jag är mycket nöjd med beslutet att flytta från storstan. (Fråga mig om jag är lika nöjd om ett år. Saker kanske ändras. Nu känns det dock klockrent!)

På jobbet har jag en löparkollega. Kollegan har gjort Sthlm marathon redan, så jag ligger i lä. I Alingsås triathlonklubb har jag träffat skönt folk.

På lördag är det julkonsert, Safirgatan 2, kl. 17.30. Har du inget för dig så hör av dig. Vi strålar samman och går tillsammans vetja. Hör av dig!

(Inga bilder som "hänger fritt"! Strålande!)

Smyg(om)start nr vet ej

För femtielfte (känns det som) smygstartar jag om min träning. Lite lätta övningar hemmavid som alstrar lite svett och trötthet.  Övningarna syfte är inte bara nämnda, utan är också avsedda att generera bål- och benstyrka som kommer tjäna mig väl på Stulna mars och på Tjörns  halvironman som jag anmält mig till. Nu kör vi!

Fortfarande inte på banan

Ja, rubriken säger allt, egentligen. Insåg i veckan att jag behöver ha ett hemmaträningsprogram. Jag var ambitiös och körde igång, men är inte redo märker jag. Däremot är jag anmäld till Tjörns halvironman. Nu kör vi!

Aktiv vila

Som idrottsaktivitet har jag idag tittat på triathlonbloggar (Vägen mot järnmannen, 150 dagar till IronMan, Runner's World och Triathlon-sidan där) och städat. Frun och barnen är i Stockholm på kalas, och då dansar katten på bordet. Eller, då tar jag fram dammsugaren. Har även våttorkat golvet. Detta är så nära träning jag kommit senaste veckan. Riktigt lugnt har det varit. Kanske är jag på gång igen om en vecka.

I övrigt så önskar jag mig en ny cykel i julklapp. Den behöver inte vara dyr (över 20 000 kr), men den måste vara snabb, och lätt, och gärna i kolfiber. Jag tror inte att tomten (dvs. jag) får skämma bort mig så i år. Vad önskar du till din triathlonsatsning (för du har väl en på G?)?

Dyra piller och återfall

Jag kan inte rekommendera någon att skada sin rygg. Skrev lite om det senast, men det tål att upprepas: förakta inte smärta - det är få saker som kan lära så mycket på så kort tid!

Nu har det gått en knapp vecka av ryggont, och det är på väg att släppa. I vardagen fungerar jag (lika illa alt. bra) som vanligt. Ibland upplever jag dock att ryggen säger ifrån. Smärtan sitter i ryggslutet, nästan bakom höftbenet, och i vissa lägen när de där belägna musklerna blir ombedda att arbeta, då säger de skarpt ifrån, och man får ta sig för ryggen, pannan och tag i något stabilt. Inte roligt. Jag kan känna med de som alltid har ont. Alla har vi olika (tunga, formade) bördor att bära. Fysiskt smärta är en av de tyngre, och mer respektingivande. Ingen förtjänar det, men många kommer uppleva det. 

Som någon sagt: Om du inte avsätter tid för träning, så kommer du obönhörligen behöva sätta av tid för sjukdom. Hur mycket hellre tar jag inte en timme eller två varannan dag nu för att inte bara vara fit for fight motsvarande tid senare? Litet offer (helgande nu), stor vinst sen.

Några rader om träning kan jag inte bjuda på, hoppas ändå något kan falla dig på läpper.

Läckande disk

Sedan jag var tio, tolv år gammal har jag spelat innebandy. För nästan två år sedan la jag av, och har sedan dess spelat två gånger. Senaste gången där var i lördags. Nu sitter jag på tåget på väg hem från Stockholm med en läckande disk och en inflammation i ryggslutet som gör infernaliskt ont. Och smärtan har inget med hufvudstadsvistelsen att göra (även om det är en hård stad). Innebandyn har knäckt mig, så det lutar åt att inte bli mer av den varan.

Vad som hände var en kampsituation där jag föll till marken (givetvis samtidigt som jag gjorde mål), varefter jag kände mig lite tilltufsad i ländryggen. Det dröjde inte länge förrän jag gav upp och cyklade hem. På måndagen kändes det helt ok, och ni kan ju läsa om mitt möte med Hasse Gaba. Jag hade inga känningar efter löpningen, utan kände mig stark och nästan återställd. När jag i tisdags la an vid Sthlms central kom dock smärtan, och den var tuff. Att dra väskan efter mig var en pärs. Att lägga mig i sängen, för att inte tala om att komma upp ur sängen, var inte kul. Sovandet gick sådär. Vaknade titt som tätt, och kände mig ganska seg på morgonen. Alla träningskläder jag packat ner tog bara upp plats, och jag tog en varm dusch, men var ändå ganska risig.

Det är uppfriskande och informativt att känna djup smärta. Förståelsen för andra djupnar, och man får ett annat perspektiv på det jag tycker är viktigt. Träning är en passion jag har, men om jag inte skulle kunna utöva denna passion så inser jag att livet ändå kan bli och vara bra. Attitude determines altitude, och det är inte svårare än man gör det. Skulle det nu visa sig att det blir ett slut på det aktiva idrottandet (vilket jag betvivlar), då kanske jag är bittrare än nu. Men förståelse är ett gott första steg.

Tack och lov är Stockholm mina gamla hoods. Innan tisdagen var slut hade jag med hjälp av JB (må hans chipsplaner falla väl ut!) kom jag iväg till BC för undersökning. Och domen var bra. Sne i höft, läckande disk, djup inflammation i ländrygg. Så, jag fick recept på dyra tabletter, och får helt enkelt ge mig tid att läka.

Så kan det gå. Tro inte att ni sett det sista av mig än, så det så.

Hasse Gaba (klapp, klapp, klapp)

Imorgon åker jag till huvudstaden för kurs och behövde klämma in ett löppass idag. Stack lite tidigare från jobbet och gjorde två långa varv runt Nolhaga. Enligt mina mätningar är ett varv 4,08 k, och jag gjorde två.

Sammanlagda tiden blev 35:09, med två lite längre stopp. Det första var planerat, det andra inte. Vid Tallhyddan på första varvet (körde det medsols) mötte jag en löpare med en ruskig fart under fötterna. Jag tog i lite jag med och kände mig långsam. Den jag mötte var ingen mindre än Hasse Gaba. Och det var det enda jag hann få ur mig innan han var försvunnen. Vi möttes igen strax innan min första paus. Då frågade han i farten vem jag var. Svarade. Nästa varv körde jag motsols och mötte HG efter några k. Han sa åt mig att stanna, och som hans gamla innebandyadept lydde jag. Det var kul att snacka med honom, och han såg inte en dag äldre ut än han gjorde för nio år sedan när jag såg honom sist.

Jag sa att han haft ruggig fart under fötterna. Han kallade mig antilop, och förklarade att han körde intervaller. Aha, det förklarar saken. Egentligen borde man inte få köra intervaller utan att man säger det till de man möter och springer förbi. Det är illojalt av en löpare att knäcka en löparbroder eller -syster genom att susa förbi, utan att förklara varför. Skulle man bli omsprungen och höra ett andfått stön "Intervaller!" så kan man i lugn och ro hålla sitt tempo och se framåt mot ens egna intervallpass, och den glädje det är att springa förbi andra. Så, låt mig göra ett tillägg till löparetiken - "Springer du intervaller, låt inte dina medlöpare leva i ovisshet om det."

Långpass 07.00

Efter måndagens tuffa pass kändes det passande att göra ett långpass. För några kanske det skulle kallas distanspass, men det är det längsta passet jag gjort på länge.

Tidigare i somras stack jag ut på 14 k utan frukost. Energin tog verkligen slut efter tio, så vis av den läxan får jag verkligen förbereda mig inför längre pass på morgonen. Denna gång såg förberedelserna ut som följer.

Kvällen före: se till att kläder är framplockade, väskan med ombyte m.m. packad och nocturna frukosten preparerad.

Morgonen kl 05: Vakna före tuppen och sätta i mig frukost. Går sedan och lägger mig igen.

Morgonen kl. 06.30: Vaknar, klär på mig, packar det sista, cyklar iväg till jobbet och lämnar grejerna. 

Kl 07: Redo att påbörja passet.

Det ligger märklig kraft i att bestämma sig för att göra något. En vanlig dag är det svårt att gå upp före halv sju, men när sinnet och kroppen är helt inställda på att klockan ska ringa, då är det inga problem. Och när man sedan är ute och springer är det fantastiskt skönt.

Det blev en tur kring Nolhaga idag. Mötte advokat M. Rämsell ute med hunden (utan mössa, nota bene). Njöt av att springa uppe på bergen. Fick lite Kilian Jornet-känsla. (Googla honom om du inte vet vem han är.) Var också tvungen att göra ett varv på Mjörnvallen. Sprang även genom Kongo (vilket kan rekommenderas). Det är ingen lång sträcka, men trevlig. Nästa långpass sticker jag nog ut till Hjortgården. Är det elljus där på morgonen? På någon av de längre rundorna?

Känslan då? Jo, det gick ju inte i rasande fart. Gjorde en liten tempoökning på slutet för att vänja kroppen vid att öka fart i slutet av lopp, men i övrigt var det låg och jämn puls över hela brädet. Målet är att med samma ansträngning kunna kapa 45 sek/km. Ge mig en skade- och sjukdomsfri vinter och vår så ska det nog gå.

5 mördande K på Mjörnvallen

Direkt när jag satte foten på asfalten i vid 06.45 idag kändes det tveksamt om det verkligen var en så bra idé att köra en snabb femma denna morgon. Under uppvärmningen till Mjörnvallen (2.7k) hann jag flera gånger tänka att det kanske vore bättre och köra ett lite kortare distanspass, eller kanske vända om, för kände jag inte något i hålfoten? Tids nog rann ursäkterna av mig, och värmen slogs på. Foten var frisk och jag såg (nästan) framemot passet.

Det är svårt att vara sin egen coach, för jag kan aldrig motivera mig själv genom att förklara de positiva effekterna av just detta pass, i just detta skede i min träning. Man får köra på känn, och känslan är inte alltid på topp. Så det blir till att luta sig mot en fast beslutsamhet (som man inte vet om man har något fog för).

Hur som helst, så kom jag fram till Mjörnvallen. Det var mörkt, fuktigt, lite småkyligt och folktomt på Playa Mjörn. Jag tog mig över staketet och körde igång efter att ha gjort lite stretchövningar. Frukosten, bestående av en banan och vatten, tog snabbt slut vill jag lova. Redan efter några varv kändes det tungt. Min tanke var att köra 12,5 varv och komma i mål på 19.10. 3.50 min/k blir 1.32 min/400 meter (med reservation för felräkning (skyller på tidig morgon och dålig matteförmåga)). Första varven gick la fint. Låg strax över målfarten. Allteftersom varven betades av försökte jag hålla räkningen. Men givetvis hade jag räknat ett varv för mycket, vilket är kul att inse när man är trött och ska springa fyra istället för tre varv till.

Tveksamheten kom åter, och jag övervägde att köra tre kilometer, fyra kilometer, eller bara lägga mig ner och dö i frid. Men, beslutsamhet av järn, och alla varven löptes. Jag låg pustandes på backen och kände gummit svalka min rygg. Kollade på klockan och såg 20.21. Neeej! stönade jag. Kände mig sjukt lurad. Så här i efterhand är jag säker på att banan inte är 400 meter. Den måste vara kortare. Jag missade min måltid med 14 sek/k, 6 sek/400 m. Man hinner ganska långt på 6 sekunder, så jag dömer ut Mjörnvallens oval som icke tillförlitlig.

Besvikelsen till trots känner jag mig nöjd. Detta pass blir en bra måttstock inför fortsatta träningen. Kan jag under våren nästa år springa snabbare och inte vara lika trött, då har jag blivit starkare.

Någon kanske tänker: Men frukosten då? Jo, det kan ha påverkat att jag löpte på i princip tom mage. Jag får helt enkelt se till att köra avstämningspasset på samma robusta födoämnesintag för att det ska vara värt ansträngningen.

Tänkte inte bjuda på bild på RUNDAN, men kunde inte hålla mig. Av bilden här till höger med etapper och puls så kan man se att pulsen var hög, men jämn. Etapperna då? Jo, de har kommenterats lite lätt ovan, men man kan se brytpunkten runt nr 7. Och då var jag precis halvvägs. Snacka om att kämpa hela vägen in i kaklet, utan att kunna upprätthålla önskad fart. Egentligen lyckades jag inte med det något varv, men det är en annan sak.

Multipass - riktigt skönt!

Vintern håller sig borta, och så länge den gör det är cykelsäsongen inte slut. Det är kallt, det ska medges, men efter ett tag känner man inget i fötterna, så då är det bara att trampa på. Har tidigare siktat in mig på det pass jag kunde köra. Långared är ju orten i var och varannans tankar just nu. Målet ligger ju hos Alingsås tingsrätt, och vill det sig väl/illa, blir det jag som får slita med det. För att förbereda mig tänkte jag känna in stämningen i Långared, och runt kl åtta en lördagmorgon är det inte mycket som händer där, det kan jag intyga. Som du ser på bilen här nedan så är det en ganska kuperad tur, och väldigt vacker. Kan varmt rekommendera den.

Till slut blev det ca 35 k cykling. Stundtals var det riktigt tungt. Jag fick verkligen slita i vissa backar, och även på vissa "rak"-sträckor. Det var svårt att få flytet, dels då jag var ensam, dels då det var topografiskt omväxlande. De rundorna är väl bäst rent träningsmässigt, men man får inte så mycket flyt. Hur som så var det torrt, vindstilla och inte för kallt. En bra tur.

När jag kom hem bytte jag snabbt skor och stack ut på en löprunda. Det var skönt. Faktiskt. Jag stack ner till Nolhaga och rundade bergen innan jag vände hem. Orkade hålla ett förvånansvärt högt tempo. Att ligga i 4.30m/k var inga problem. Nu blev det inte längre än 6 k, men som test var det riktigt skönt. Inga känningar i löparknä eller hålfot. Frisk som en nötkärna.

Att köra ett multipass som detta känns meningsfullt. Det ger bra träningseffekt, och förbereder för riktigt triathletande - två saker jag behöver mycket mer av.

I torsdags träffade jag Erik. Skön kille som likt jag är inne på triathlon-spåret. Han är lite mer rutinerad än vad jag är, och en otömlig källa till (tränings-)visdom. (Idag tipsade jag honom om Frederic Bastiats "The Law" - http://www.fee.org/pdf/books/The_Law.pdf. Läs den du också!) Vi snackade lite om IronMan, och det gick upp för mig att det kommer krävas många och långa timmar av träning, timmar som jag antagligen inte kommer kunna undvara till detta. Går i anledning av detta och funderar på om jag ska revidera min målsättning, eller bara låta den vara en målsättning mot vilken jag kan röra mig men göra grymma grejer under tiden. Kanske räcker olympisk distans och 1/2 IM väl? Ska testa nästa år, och lär väl återkomma i frågan efter det.

Ursäkta formen på inlägget - orkade inte mecka mer till slut.

Ytterligare en åtta i Nolhaga - GPS-mätt

Förra veckan utlovade jag en komplettering, och eventuell korrigering, av det då utförda löppasset i Nolhaga. Idag kan jag leverera enligt utfästelse.

Så här såg RunKeepers karta ut efter den 3 km långa uppvärmningssträckan. Trots att röda linjen är synnerligen onykter i sitt uppförande var det anmärkningsvärt liten differens i sträckan. Det var en diff på 40 meter, och jag tror faktiskt att merparten av den kommer av att jag förra veckan tog en liten avstickare till brevlådan utanför lasarettet. Så,  till synes uppåt väggarna, men korrekt. Inte mycket till korrigerande där - mer av en pudel.

Strax efter att jag kommit över bron till Nolhaga slog jag följe med en trevlig man. Han gör tandproteser på något ställe på orten och var mycket sympatisk. Har pendlat från Partille två år, och fick till slut nog. Så vi var två nyinflyttade som tog sällis. Av detta följer att jag under första tredjedelen av åttan runt Nolhagabergen höll lite lägre fart än förra veckan. Hur gick det då?

Jag hade uppskattat åttans längd till 3.2 k, och fick justera ner den till 3.08. Alltid tråkigt när medelfarten blev lägre, och takten högre. Förra veckan höll jag 4.18 min/k, idag blev det 4.32. Kan målet vara att köra den under 12 minuter? Ja, jag tror det. Frågan är bara hur mycket man vill ta i, och hur ont det ska få göra. Det är inte många backar, men nog för att göra det hela lite ryckigt.

Från klockan ser dagens löpning ut så här. En lagom sträcka hem. 7,7 k. Fast ett egentligt distanspass borde vara längre. Borde ligga runt 12, 13 k.

Mer info om dagens pass finns längre ner.

En riktigt positiv sak idag var att jag inte hade någon känning i hålfoten. Förra veckan fick jag ont och har således inte löpt sen dess. Det kändes lite grann i början, men sen inget alls. Det är glädjande. Gratulera mig!

Morgoncykel har guld i mun

Det blev i alla fall ett cykelpass till i år - i morse 06.20 bar det iväg. Blev tipsad om att ta mig ut mot Sollebrunn, för där var det kuperat och fin cykling. Kuperat var det, och cyklingen blev bra. Men det är läskigt att göra det när solen inte gått upp. Hade vett, och inspiration nog, att ta på mig reflexväst samt att utrusta hojjen med små led-lampor. Det hjälpte, för jag kom hem helskinnad.

Vände efter knappa 13k, på den dittills högsta punkten. Snitthastighet "ut" var 26.3 km/h. Nedan ser man topografin och pulsen. Att vara riktig bergsspecialist är tungt och otroligt imponerande. Undrar hur bra man skulle vara dopad (tyvärr kan jag inte tro att de är rena - de är, enligt min mening, bara några steg före kontrollanterna).

"In" gick det mer nerför som du kan se - och även snabbare. Snittade 31.2 km/h hem och kapade runt 4.5 minuter i tid. Maxhastigheten var inte mycket högre (47 mot 45.8), men backarna gjorde sitt.

Jag kände mig pigg hela dagen idag, vilket kan förklaras av att jag gav mig själv en gåva i form av tidig träning på tom mage, att jag gick och la mig 20.30 igår, att jag druckit massa Pago senaste dagarna (finfint pris på ICA Maxi) och att jag ätit balanserat. Eller så blir det en reaktion imorgon. Dagen har, realiserad reaktion eller inte, varit bra. Så jag kryper till kojs tacksam och glad.

Innebandy för sjutton!

Efter säsongen 09/10 avslutade jag min innebandykarriär. Det har jag inte ångrat en sekund. Och inte heller har jag sedan dess spelat en sekund innebandy. Tills idag.

Lite småmålsspel en lördageftermiddag, och man är tillbaka som om inget hänt. Kanske är det så att pressen har släppt när man inte behöver prestera. Eller så har man insett att några större förväntningar inte är rimliga. Hur som helst så var det trevligt.

Kan man på något sätt få adderat innebandy till simningen, cyklingen och löpningen så har man ett klockrent quadathlon.

2/3:s triathlon

Att träna ensam inför triathlon (eller, att träna ensam överhuvudtaget) kan vara sådär roligt och inspirerande. Alla är då och då i behov av den pushning man får över att svettas tillsammans med andra. Och triathlon är inget undantag. Inför flytten till Alingsås tog jag reda på att det fanns en Alingsås triathlonklubb. Jag gick med där, och igår var det första träningen för mig.

Det var nog tio år sedan jag satte min fot i Nolhagas simhall. Det ser precis likadant ut som tidigare, men mycket mindre. Märkligt att saker kan krympa. Simning, teknik och kondition, stod på programmet. Det var ett tag sen jag simmade, men, jag tror att vila gör mig till en bättre simmare. Eller så är jag jämndålig oavsett. Teknikövningar är bra, men svåra. Att behöva tänka på hur man simmar, och att man då ska göra på ett lite annorlunda sätt än man vant sig vid, gör att andningen blir svår att få till. Jag ska komma ihåg att sätta ner handen brantare i vattnet, men också minnas att andas i tretakt. Även konditionsmässigt blir det bra resultat av sådana övningar, för rädslan att drunkna gör att hjärtat pumpar snabbare. Tekniskt så kändes det bra, och riktigt kul att få simma med folk som kan.

Varandes statsanställd var denna dag en halvdag. Det gav mig tillfälle att göra årets sista (?) cykelpass. Kör man mot Borås, och svänger av mot Edsås/Ödenäs kommer man efter 2k till en 11 %-ig backe. Denna hade jag tänkt köra intervaller i. På bilden nedan kan man av den grå grafen avläsa höjdskillnader. Att köra nerför en sån backe är läskigt när man inte litar till 100 % på materialet (dvs. cykeln), och att cykla upp är tungt när cykeln är tyngre än den bör vara. (Det faktum att min kondition och styrka på cykeln inte heller är vad den borde vara spelar marginellt in - materialet måste i första hand funka.) Röda grafen visar på pulsen.

Första vändan uppför backen var tung. Riktigt tung. Jag stod en lång stund efteråt och hängde på cykeln, och kände mig helt slutkörd. Det var då riktigt tveksamt om jag skulle våga köra en till. Men, jag fick kraft av att hänga av vattenflaskorna och dristade mig till ett försök. Mitt i backen hoppade kedjan, så tack vare den extra vilan tog jag mig upp måendes bättre. Proffsen kör sådana backar kilometervis åt gången, och mycket snabbare. Helt otroligt. Jag kände att armarna inte orkade med. Blev rejäl spagettikänsla i dem. Precis som alla andra idrotter är det helkroppsträning som måste till om man ska orka ordentligt. Det finns inga genvägar till något.

Dagens fakta

Distans: 27.6

Tid: 1:02:45

Maxfart: 65.8 km/h

Snittfart: 26.38 km/h

Lägsta fart: 0.01 km/h

Rena transportpassens tid är (tillfälligt) förbi

Boendes i Täby hade jag 16k in till jobbet. Det blev bra distanspass därav. Det tog strax under 75 minuter att springa, och strax över halvtimmen att cykla. Här i Alingsås är det andra bullar; har 2k till jobbet, och det är inte tillräckligt långt för ett löppass värt namnet. Man får vara kreativ, eller omständlig.

Idag tog jag mig från jobbet till elljusspåret i Nolhaga och lät kringelikrokspåren där addera till kilometerantalet. Det var tio år sedan sist jag sprang där, och jag minns det väl. Dock måste jag säga att jag nog tycker mer om löpningen nu än då.

Att ta mig från jobbet till Vargklyftan (det känns töntigt att kalla det så, men jag vill minnas att det är gängse namnet) gick på dryga 3k, och sedan körde jag en 8 runt bergen. Jag hade glömt GF 305:an hemma, så det blev till att använda Runkeeper på telefonen. Måste i sammanhanget säga att jag inte litar på iPhone-GPS:en överhuvudtaget. Den anger löpsträckan som min dotter på 2,5 år ritar. Det är streck hit och dit, och distansen känns högst höftad. Kommer testa samma sträcka med klockan och får nog anledning att återkomma med en korrigering.

Hur som så tog det precis under 13 minuter att ta mig runt bergen, och jag gissar på att det är ca 3.2k. Även detta kommer nog att korrigeras, och som jag tog i så hoppas jag på en korrigering uppåt.

Imorgon ska jag köra lite simning med Alingsås triatlonklubb/-förening/-gäng. Det var längesedan jag simmade, och det kan nog vara mycket välbehövligt med lite uppfräschning av tekniken.

Vad säger man om jobbet då? Jo, det kan nog bli riktigt bra det där. Som mycket annat är det ett hantverk som måste läras, och det kommer krävas noggrannhet. Passar mig utmärkt att jobba på den biten.

En mil i Alingsås...

Nu är jag alltså på plats. Alingsås är numera hemmaplan, och löparrundorna kommer gå runt Nolhagabergen, slottet, Mjörnvallen och andra pittoreska platser.

Vi har inga megastäder i Sverige. Tillbringade för en tid sedan några veckor i Shanghai och där kan man åka buss i en timme inne i stan och fortfarande uppleva sig vara downtown (och jag syftar på att åka buss, inte stå i kö eller liknande). På en timme i Stockholm kan du ta dig från Täby till Nynäshamn (om du har tur med ljusen). Men i Alingsås tar det knappt fem minuter att åka från ena änden till andra. (Kanske är orden lite spretiga, men tanken är klar.)

Vad jag vill få fram är att efter en löprunda på 10K så känns det som jag har sett hela stan. Det är givetvis en överdrift, men att Alingsås är en småstad, det är ställt bortom allt rimligt tvivel vad mig anbelangar. Detta till trots var det gott att vara ute. Efter att ha tillbringat en hel, höstkrispig och solig lördag med att köra flyttbil tvärs över landet och sedan fortsätta resandet på söndag kväll för att ägna denna dag åt att packa upp och fixa och dona rent generellt, då måste man bryta av det hela med ett löppass.

Känslan under passet var fin. Jag körde ganska bra tempo, och jämnt tempo, under stor del av passet. Det är bara att nöta vidare med distanspass i tröskelfart.

Mitt mål är att kunna ligga i 4.30-fart ganska obesvärat lite längre sträckor. Från det kan man sedan finjustera neråt med kvalitetspass.

Da'n före doppareda'n

Helgen blir träningsfri - man kan säga att jag flyttar mina träningspass...

Nästa gång det rapporteras om löpning eller liknande är det från Västergötland och ett helt nytt äventyr som då pågår. Målet, Kalmar 2013, förändras inte, men min utgångsposition är geografiskt annorlunda.

Det finns en triathlonklubb i Alingsås, och jag ska se om man inte kan hänga på där och utvecklas ytterligare.

Vi ses efter helgen!

Skavlötens 5:a och ett pulsbandsbyte

Var idag ute på 13k tillsammans med Aron. Körde följande upplägg:

• uppvärmning 4k till halvvägs in på Skavlötens 5:a (dvs. femkilometersspår (det gula))
• femman med bra tempo
• hem igen

Uppvärmningen är inte så spännande. Målet med femman var 4.40-fart. Jag klarade det precis. Aron var några korta steg efter. Spåret är otroligt kuperat med väldigt få flacka partier och en hel del branta backar. Stigarna är vackert lövtäckta och ger en mysig inramning. Sista biten blev riktigt tung, för vi hade en riktig mördarbacke i benen. Hade 189 i puls i mål, med 174 som snitt.

Aron har en likadan Garmin Forerunner 305 som jag, men hans klocka visar en väldigt hög puls. I snitt ligger han 25 slag över mig. Men, vi misstänker att felmarginalen är exponentiell. Till exempel låg han ständigt över 190 på femkilometar´n. Det är inte alla som klarar det. Så, för att testa det hela bytte vi pulsband på nedjoggen.

Så här ser Arons (och min) pulskurva ut:

Från ca km 9 till slutet var det min puls, på Arons kurva. Den låg i princip tjugo slag under Arons puls på min klocka.

Detta experiment har jag gjort på annat håll. Jag och brorsan körde 15x400-ingar. Han är lite starkare än mig, så det var kul att se skillnaden.

Notera att brorsans puls är de i mitten. Vi körde 400x5x3, och andra femgruppen hade brorsan mitt pulsband. Han ligger stadiga tio slag under. Imponerande.

För alla löpglada där ute kan detta vara ett sätt att piffa till löpningen - pulsbandsbyte! Lycka till!

Flytt och cykeltransport

I drygt två veckor har cykeln stått på kontoret. Idag var det så dags att plocka hem den. Knappa 16K gjordes på strax under 32 min. Snitt på 29,35 k/h. Helt ok. Hade inte så mycket att ge idag. Kanske är det elvan från igår, eller så är det bara så att jag är cykelotränad.

Packandet hör börjat ordentligt. Saker slängs och andra magasineras på vinden. Det är skönt att flytta, för man får anledning att göra sig av med skräp. Hjälpte en gång till vid en flytt då vi var ett helt gäng som bar en massa skräp från olika delar av huset och trädgården till flyttbilen. Lite försynt sa jag att jag tyckte om att flytta, just för att man skiljer skräp från icke-skräp. Ja, det skulle han tänka på sa den flyttande mannen. Så, skräpet flyttades, och kanske endast för vidare transport till tippen. Massa onödigt extraarbete. Men, om man inte gör det inför flytten får man göra det under och efter densamma. Den som är förberedd skall inte frukta, och inte heller flytta saker i onödan. Lite livsvisdom vi alla kan må gott av.

Löparknä igen - försvinner det aldrig

Började på transportlöpet hem från jobbet (näst sista dagen) och hann till Lahäll via frisören på Valhallavägen innan jag manligt nog bröt. Lite känning på höger utsida räcker. Jag orkar inte ha ont och inte kunna springa.

Jag vilade i ca tio dagar och borde använt tiden (en del av den) att rulla på PET-flaskan. Men det gjorde jag inte, och jag tror att jag idag hade tagit mig hela vägen om så skett. Kontinuitet är ledordet för de flesta verksamheter, och PET-flaskerull är verkligen inget undantag.

Idag hann jag alltså 11K på 54 min. Helt ok tid, för jag var i princip oberörd i muskler och kondition. Det blir nog kanonbra att köra distans och bli jämn på lite snabbare k-tider.

Vill passa på att bjuda på nedanstående:

Sicken vacker löpdag

Alla ni som inte varit ute på en löptur (eller annan utomhusaktivitet) idag - UT MED DIG! Själv tog jag en långrunda i förmiddags, och det var vackert. Krispig luft, lövtäckta spår, och kuperad terräng. Solen sken, men jag hörde inga fåglar (kanske har de redan flytt söderut).

Passet då? Jo, jag har redan kört igång med mina planer - distanspass med puls på runt 80 % av maxpuls. Och bara nöta på. Tanken är att komma neråt i tid på de passen, och sedan bygga kvalitativt därpå.

Så idag var jag ute 13,5K med en snittfart på 5.01min/k, snittpuls 161 (= 80,9 %). Körde Rönningesjön runt där jag sprängde in Skavlötens gula femma mitt i. Varandes blott andra passet efter avklarad (lätt) förkylning så kändes det helt ok. Efter ett tag började fotsulorna göra ont (behöver få mina inlägg justerade (och då menar jag inte här på bloggen)), så jag tog till ett knep använt av de rutinerade - räkna till 300. Jag hinner till 300 på ungefär 800 meter, och räkningen gör att fokuset skiftar från smärta till räkningen. Det slog mig när jag höll på med detta att det var bra längesen jag räknade så långt, om jag ens har gjort det någon gått innan.

Till höger på tempografen ser ni en topp vid 7K. Ni som är familjära med Skavlöten anar kanske att det är superbacken vi talar om. Av pulsgrafen i rött ser ni att pulsen endast gick upp marginellt, och det var meningen. Jag vill hålla ansträngnings-nivån jämn. Backintervaller blir det mer av senare, i mer backdedikerade pass.

Imorgon blir vilodag, liksom Vilodagen (notera stort v) därefter. På måndag jobbar jag min näst sista dag. Då kanske jag sticker till F&S, eller så springer jag till jobbet. Hmm. Svåra beslut. Kom tillbaka på måndag för att få reda på hur det blev. Till dess, gör en bra helg! Och tack för att du läser.

...and he's back!

Idag dristade jag mig ut i löparspåret trotsandes regn och rusk. Jag tänkte köra ett varv runt Rönningesjön men tvekade då jag började närma mig the point of no return. Om man börjar känna sig krasslig vill man inte behöva ta sig runt hela sjön. Jag tvekade, och valde hela rundan, men ändrade mig kort efteråt. Och med tanke på den intensitet vinden och regnet gjorde sitt var det ett bra val.

Nu sitter jag här, och känner att man kanske inte är helt frisk ändå. Eller så är det bara kroppen som håller på att återvänja sig vid att hantera en löptur. Eller så är det hypokondrikern i mig som spelar ett spratt. Ja, ja, om jag går och lägger mig i tid och startar upp med tålamod så ska jag nog hålla mig borta från sjukdom.

En annan fundering jag har är vad jag egentligen ska träna på. Nästa år väntar inga korta lopp. Det blir Sthlms mara, och någon triathlontävling på olympisk distans och sedan förhoppningsvis halv-IM i Vansbro. Den viktiga träningen är uthållighetsträningen, och då måste det bli lite längre tröskelpass, och styrketräning (backlöpning (uppför och utför) och allmän styrka samt specifika övningar för att förebygga skador, typ löparknä). Då tror jag att jag sedan har en bra grund att lägga in mer fartträning på.

Äsch, va svårt det är att veta vad man ska göra.

Trippelvila

Ja, vad skriver man på en blogg tillägnad träning inför triathlon när man återhämtar sig från en förkylning? Att man längtar efter att röra på sig och känna blodet pumpa? Att man är trött på en konstant tjock näsborre som aldrig verkar ge med sig? Att det ändå är skönt att sjukdomen kommer nu under uppbyggnadsperioden? Att man inte blev sjukare än vad som var fallet? Att livet går vidare förkylning till trots?

Snart blir det miljöombyte för min träning. Småstadslivet är något jag ser framemot. Jag kommer inte på något sätt sakna kollektivtrafiken, denna känsla av att bara vara en del i opersonliga massan som likt en amöba sveper över gator och genom tunnlar och längs spår. Så mycket skönare att ha allt inom (icke-tränings-)cykelavstånd. En förlust blir ju iofs att transportträningen går lite förlorad. Och det är nog något jag kommer att sakna.

Nöter ut en förkylning

Jag trodde seriöst att jag skulle klara mig. Men även jag åkte på en släng av beryktade höstförkylningen. Kanske var det trippelpasset som gjorde mig extra mottaglig för det. Hur som så har jag hållit uppe med träningen några dagar, och tänker köra igång först på måndag igen, om det känns ok då. Tack och lov var det bara en liten förkylning jag drog på mig. Vissa ligger däckade, men inte jag inte.

Igår var jag i Härnösand - har aldrig varit så långt norrut (i Sverige) förut. Det lätt bisarra i det är att Sundsvall ligger en liten bit från Sveriges mittpunkt (och H-sand ligger några mil nordöst). Min far snackade alltid om att ta med familjen på Norrlandssemester, men möttes av ganska ljummet intresse. Därav denna veckas jungfruresa.

Trevlig stad, Härnösand! McDonald's låg riktigt fint nere vid vattnet. En placering värdig en finare restaurang.

På ett sätt är vilan välkommen, för jag hade ändå tänkt köra en lugnare vecka.

Visning på lägenheten till helgen. Håller tummar och sliter knän för att det ska gå bra. Gör du det med, vetja!

Något om svenska fotbollslandslaget

Alla bloggare med självrespekt skriver antagligen något om gårdagens match.

Det är inte ofta jag varit imponerad av svenska fotbollslandslaget, men igår gjorde de en mycket bra insats.

För övrigt kurerar jag förkylning samtidigt som jag förbereder inför en muntlig förberedelse i en tingsrätt up north! Önska mig lycka till.

Träningen kanske ligger lite i dvala ett tag. Så, håll ut.

Trippelpass

Efter helgens urladdning framför datorn (jag hoppas ni inte missade IronMan Hawaii!) är jag nu på benen igen och inledde veckans träning furiöst. Trots regn och rusk, och kyla, cyklade jag till jobbet. Tog den lite längre vägen via Täby C (det blir 17K totalt) och gladdes åt att jag kom ihåg att ta på mig skoskydden. Det behövdes kan jag säga. Tror att de fortfarande ligger i pappersinsamlingen på kontoret och torkar.

Direkt från cykelturen (17K på 36.xx min) snörade jag på mig mina Adizero Boston 2 och joggade ner lite lätt till F&S och körde ett bålpass med lite avslutande knäböj. Bra start på dagen.

Som triatlet är det viktigt att man får i sig näring - så det måste jag ju lära mig något om. Idag blev det i alla fall tomatsoppa med tonfisk till lunch, och den stod jag mig bra på hela eftermiddagen.

På väg hem så var tanken att fina frun skulle skicka mig ett mess med info om jag skulle åka hem eller till svärföräldrarna. Meddelandet kom aldrig fram, så jag kom i god tid hem för att inse att här var det tomt. Jag hamnade lite i limbo, för jag visste inte om jag skulle vänta på de andra, eller om jag skulle ta tag i maten. Jag ringde fina frun, men kom inte fram. Till slut skickade jag ett mess och fick då reda på att jag var fel ute. Maten var lagad på annat håll. Aha, då var det bara att snöra på sig skorna.

Tog en förlängd löptur längs Rönningesjön och via Skavlöten tog jag mig ut till löparspår vid änden av Rusthållarvägen(-gatan?). Knappa 6K i bra kupering med hyfsat tempo. Min GF 305 är på jobbet, så några exakta siffror kan inte levereras. Men att det kändes skönt kan ni notera hur som helst.

Alltså blev det tre träningspass idag. Kan man nästan vila resten av veckan. Dock har jag lärt mig att livet handlar lika mycket om att stå kvar när man står som att resa sig upp när man faller. Lika lite som en god måltid räcker längre än till nästa så är effekterna av ett, eller tre, träningspass bara något att bygga vidare på med ett till, och ett till, och ett till. Tur då att just det där passet är så kul.

Detta klipp är inget att skratta åt. Det är inte bara en målgång i marathon, utan en målgång på ett marathon som följer 3.8K simning och 18 mil cykling. Snacka om att vara tömd. Respect!

Hawaii IM live - nu!!!

http://kona.ironmanlive.com/#axzz1aD4pmSr4

Fredagsträning och en låååång backe

Avslutade arbetsdagen med att träna en skvätt. Lite allmän styrka på F&S och sedan en cykeltur hem. Inga världstider, men ganska lagom för träningsvärkande ben och sätesmuskler.

Jag har inte sagt något om onsdagens löppass. Körde 3K där jag började med 100 m för att sedan höja lutningen på bandet 2 %. Efter 100 m på 14 % gjorde jag om det, men nu med 150 m på varje 2 %. Då jag var uppe på 14 % igen hade jag löpt/klättrat 2K. Sista K:n gjorde jag på 15 % (max) och första halvan med en viktsäck på axlarna. Det gick inte snabbt (runt 8k/h) och var rejält tröttande. Tung andning, tunga ben, men riktigt bra träning. Det är inte alltid man hittar en uppförsbacke på 3 000 meter. Efter det körde jag utfallssteg med 20 kg på axlarna.

Jag tycker om träningsvärk, för det är första tydliga signalen på att det man gjort inte varit förgäves. Och träna i onödan är inget jag har tid med.

Imorgon kanske det blir ett löppass. Får se vad man kan hitta på. Kanske kör en hård runda på elljusspåret.

Västerhaninge - Liseberg

Senaste gången jag gav blod var tidig sommar 2010. Som tack för hjälpen, eller plåster på såret, får man välja en liten gåva. Min bror har trugat och fått mig att ta trisslotter. Vanligtvis är jag emot att få något för inget, men har man gett blod så har man. Och kanske var det ironiska ödet som lät mig vinna en liten slant - nog för att köpa en racercykel. Knappt hade jag låtit den rulla många kilometer innan brodern föreslog att vi skulle cykla till Göteborg och titta på Carl-Einar på Liseberg. Jag är ingen som bangar på ett äventyr, men efter att på en dag ha dubblat min totala cykelmängd sa knäna ifrån en fortsättning efter att vi kommit till Jönköping. Så, i år, 2011, var det dags för revansch. Och sicken revansch det blev sen då.

Lite siffror på första etappen. Notera starttiden.

Tidigt på morgonen 29 juli rullade vi från föräldrahemmet i Västerhaninge. Frukosten bestod av havregrynsgröt med dinkelflarn, och vi kände oss redo att ta oss an en ny, lång dag på cykeln. (I detta sammanhang vill jag säga något om att låta starten gå på en längre tur. Det är speciellt, för man är trött bara av tanken på vad man har framför sig.)

Från förra försöket hade vi koll på vägen vi skulle ta. Med många fler mil i benen, samt ordentliga cykelskor och pedaler var det en helt annan känsla att ligga och mata strax under 30k/h. Det var inte kondition eller muskler som sa stopp, utan det var energin. Vi hade laddat upp med ett helt gäng Snickers, Twix och Mars, massa dextrosol, lakrisal, vatten, sportdryck, ja, massa grejer. Men ändå märktes det så tydligt när energin tog slut, för man tog slut, bokstavligt.

Dagens andra frukost avnjöts på McDonalds i Nyköping. Välbehövlig lunch blev det på Subway i Linköping (där också GPS-klockan gav upp och vi fick byta klocka). Om cyklingen och bansträckningen kan sägas att Sverige är vackert, och att vi hade fantastiskt cykelväder. Vi kunde njuta av att susa igenom små orter där det säkert är jättetrevligt att bo, till exempel Vagnhärad och Norrköping. Vädret ja, var fantastiskt. Molnigt, men inte regnigt. Under några minuter upplevde vi ett lätt duggregn, men inget som kan liknas vid det konstanta skyfall vi upplevde förra gången (då vi också hade motvind och motasfalt från Södertälje). Vi kände stor tacksamhet för vädrets beskaffenhet.

Ica i Ödeshög är frekvent besökt av oss på våra cykelturer. Denna gång hade de dock ingen sportdryck. Vattenflaskorna blev dock påfyllda under samtal med ett gäng äldre herrar som frekventerar bänkarna vid Ödeshögs torg. De tyckte vi var tokiga - och vi konstaterade för oss själva att alla är tokiga, fast på olika sätt. Så, vi var i gott sällskap där i Ödeshög.

Att stå vid cykeln i en bruksort någonstans i Sverige och kunna säga att man cyklat från Stockholm dit sedan tidig frukost, det är en skön känsla. När folk inte frågade var vi cyklat från blev man besviken, för det var som att de inte ville låta en briljera. Att inte kunna låta andra glänsa är illa (men det kanske är värre än att vilja utnyttja andra för att så göra).

Jönköping har aldrig varit vackrare. Längs med Vättern dök solen lite förstulet upp mellan molnen och gav oss en njutbar sista cykling. Klockan var ca 20 på kvällen och vi hade cyklat i tretton timmar. Sedan förra året är det en förbättring med ca två timmar. Och vi mådde långt bättre än förra gången. Dock var det spännande att se hur vi skulle kunna möta lördagsmorgonen och hur det skulle kännas att sätta sig på sadeln igen. Förvånande nog kändes det bra. Och det var härligt. Bortsett från att vi cyklade några k fel när vi klättrade ur grytan Jönköping ligger i så var cyklingen till Liseberg fantastisk. I Borås regnade det inte (det var folk på stan, hör och häpna) och vi slängde i oss en kebabtallrik. Vägarna från Borås till Göteborg är fina, och framåt Hindås, Landvetter osv kunde vi ligga på i riktigt bra tempo. Långa sträckor matade vi på i 40k/h och kände en riktig glädje i cyklingen.

Etapperna 29-32, dvs. 25 km, gick snabbt. Snittade 32,73 k/h. Det var märkligt att vi orkade köra så hårt efter 450 kilometers cykling. Cykelglädje helt enkelt. Solen sken, och Krokslätts fabriker visade stolt upp sina tegelfasader. Mölndal har aldrig varit vackrare. När man är på upploppet så där, då känns det knappt att man hållit på. Det är en eufori, en glädje, en stolthet över att man har hållit ut och visat svenska landsbygden och -vägarna att de inte kan knäcka en. Man har vunnit, och segern är söt även om motståndaren inte visste om att det var tävling.

Carl-Einar då? Jo, han gjorde oss inte besvikna. Vi njöt av en härlig kväll på Liseberg. Solen sken, vi blev underhållna, och vi åkte Europas högsta fritt fall. Alles gut, som man hade sagt i Tyskland.

Vi åkte hem efter en natt i Alingsås, möra men glada. Frågan är om vi kommer gör om turen, eller om det blir till att hitta på något annat. Nästa sommar blir det triatlontävlingar, och det, det ser jag framemot. (Jag har redan börjat uppfostra mina barn till triatleter, för det är mycket coolare än att sparka boll...)

Chockstart på veckan

Det finns inte mycket härligare än att rulla iväg på cykeln vid sjutiden på morgonen och veta att det kommer göra ont att ta sig till jobbet. Det var rekordförsök, men jag misslyckades kapitalt. Över två minuter från sub30, och ingen chans att klara det bättre. Saknade liksom tillräckligt med kräm i benen. Dock tog jag i så pass att jag slipper skämmas. Än en gång - det är fantastisk träning.

Men fantastisk är inte nog. Snabb (nåja...) transition på kontoret, och sedan iväg till F&S. Och sedan på löpbandet. Knappade in 16.0 och började älga på. 11.15 (snittpuls 172, max 192) senare hade jag gjort de tre planerade K:na och kände mig mör. Jag höll på att nöja mig med en, men gjorde lyckligtvis inte det. Noteras bör att jag körde med 0.0 i incline. Lite andra övningar följde, och sedan var jag färdigsvettad.

Nu försöker jag förbereda mig för mina tre återstående förhandlingar - hyresnämnden och Härnösands tingsrätt. Wish me luck!

Tillägg: Vad gäller dagens löppass så känns det som en bra idé att köra lite kortare, men mycket snabba pass och allteftersom öka längden. Kan jag springa 8K i 3.45-tempo på löpband kanske 3.59 över 10K är görligt.

Lördag kväll

Klockan är över 20 och det är lördag. Dagen har gått i ett, och vad känner man som triatlet då för att göra? Sitta i soffan och äta chips framför en skön rulle? Nää. Springa. Att börja träna är hårt och det känns som kan ska gå sönder. Så är det med nästintill vilken annan god vana som helst. Men när man väl kommit in i det måste man träna, för annars går man sönder. Konstigt hur det vänder 180° (Har ni förresten klart för er om det avses 180° C eller 180° F? Det torde bli en lite annorlunda bild man ser framför sig om man kör F. Gör man det kan man lika gärna slänga på tum, fot, yard, ounce, mile och cup, för mer komplicerat kan det liksom inte bli.).

Så, ikväll verkar det bli en runda på Skavlötens elljusspår. Jag tänker köra hårt i uppförsbackarna och lugnt resten. Väl hemma blir det en de övningar och så rullande på PET-flaskan så klart.

Vad gör du denna lördagkväll? (Förutom att hänga på min blogg.)

Hålfotsinlägg och en överraskning

Igår fick jag mina nya hålfotsinlägg. De gamla har jag trampat igenom, så de gör begränsat med stöd. Det såg man tydligt då löpsteget mitt filmades. När jag för säkert tio år sedan fick mitt första par hålfotsinlägg använde jag dem inte, för de gjorde ont. Sedermera kom jag att behöva använda dem, för att det gjorde ont utan. Och likadant var det nu då stortåleden har lite mer stöd. Efter ett tag känns det dock bra.

Löpturen blev skön. Altorpsskogen är härlig, och vacker att springa i. Den är kuperad och intressant. Jag rekommenderar. Hade jag haft facebook hade jag lajkat den.

Jag passar på att annonsera här att mina IM-satsning kommer att från november månad fortsätta på annan ort. Nytt jobb hägrar på andra sidan landet i mina gamla hemtrakter. Tingsrätten i Alinge-Texas blir nästa anhalt, och det känns kul. Önska mig lycka till!

Så nära, så nära...

... att jag redan idag lyckades cykla hem på sub30. Det var verkligen på håret att det gick. Om en syndabock ska utlämnas så var det den BMW X6 som svängde ut precis framför mig efter att jag korsat E18. Eller, så var det de massiva uppförsbackarna. Hursom, jag tror, precis som jag säger i bilden till höger, att med en liknande ansträngning så är det fullt möjligt att jag tar mig till jobbet på sub30.

Som träningspass så tror jag på denna form. Inte särskilt långt, men väldigt intensivt. Turen bjuder på få raksträckor där det bara är att cruisa och underhålla farten, utan det är fartökningar som krävs hela tiden. Detta kombinerat med lite längre tempopass tror jag gör susen för att bygga uthållighet och styrka på cykeln.

Har haft riktigt go träningsvärk från gårdagen. Antar att jag inte är ensam om att känna en stolthet och nöjdhet i det - man vet att träningen inte var förgäves. Kan man känna så om livet också så har man nog kommit en bit på väg.

Tillägg: Har nyligen tittat på Hawaii IronMan 2006-filmen igen, och blir påverkad. Den filmen gör varenda kotte till triathlet. Så är det bara. Om du inte känner dig mogen att bli triathlet, så undvik att titta på filmen...