Vad som hände var en kampsituation där jag föll till marken (givetvis samtidigt som jag gjorde mål), varefter jag kände mig lite tilltufsad i ländryggen. Det dröjde inte länge förrän jag gav upp och cyklade hem. På måndagen kändes det helt ok, och ni kan ju läsa om mitt möte med Hasse Gaba. Jag hade inga känningar efter löpningen, utan kände mig stark och nästan återställd. När jag i tisdags la an vid Sthlms central kom dock smärtan, och den var tuff. Att dra väskan efter mig var en pärs. Att lägga mig i sängen, för att inte tala om att komma upp ur sängen, var inte kul. Sovandet gick sådär. Vaknade titt som tätt, och kände mig ganska seg på morgonen. Alla träningskläder jag packat ner tog bara upp plats, och jag tog en varm dusch, men var ändå ganska risig.
Det är uppfriskande och informativt att känna djup smärta. Förståelsen för andra djupnar, och man får ett annat perspektiv på det jag tycker är viktigt. Träning är en passion jag har, men om jag inte skulle kunna utöva denna passion så inser jag att livet ändå kan bli och vara bra. Attitude determines altitude, och det är inte svårare än man gör det. Skulle det nu visa sig att det blir ett slut på det aktiva idrottandet (vilket jag betvivlar), då kanske jag är bittrare än nu. Men förståelse är ett gott första steg.
Tack och lov är Stockholm mina gamla hoods. Innan tisdagen var slut hade jag med hjälp av JB (må hans chipsplaner falla väl ut!) kom jag iväg till BC för undersökning. Och domen var bra. Sne i höft, läckande disk, djup inflammation i ländrygg. Så, jag fick recept på dyra tabletter, och får helt enkelt ge mig tid att läka.
Så kan det gå. Tro inte att ni sett det sista av mig än, så det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar