Tråkig blogg

Jag har fått lite feedback på bloggen. Tänkte dela min träningsglädje till notariekollegan på jobbet. "Tråkig blogg." Jo, man tackar för den dolken i ryggen. Hon tyckte jag skulle sluta skriva om träning och sånt ointressant, och istället få ner några (eller många) rader om mina två barn (dottern L 2,5 år, sonen J 7 månader), min fru (E 26 år), hur det är att flytta till en ny stad (eller obygd som hon kallar den), mitt jobb på Sveriges bästa tingsrätt (som vi alla tycker (med unikt trevliga rådmän)). Ja, hon vill att jag ska skriva i princip om allt som jag valt att denna blogg inte ska handla om.

Men, för att blidka de som inte ser tjusningen i att läsa om puls, min/k, intervallupplägg, beklagan över att simhallen är stängd osv., så tänker jag utvidga temat på bloggen. Jag aviserar detta nu, så att ingen senare kommer och begär avvisning av mitt svammel.

Mitt första inlägg enligt mitt utvidgade tema blir ovan angivna, för jag antar att ni förstår hur jag har det på jobbet - man försöker vara en seriös idrottsman, men möts av oförståelse (men inte förakt nota bene). Men inte kommer ni se mig klaga, för jag är mycket nöjd över valet att komma till Alingeby och leva härligt småstadsliv. Det känns helt rätt för mig, min familj, och för alla jag möter.

Och nu något litet för er träningsnördar - info om kvällens pass. Ett gemensamt distanspass med Anna-Karin, Peter, Erik och Kristoffer. Riktigt trevligt och lagom.

Fick lite löparknäkänning på slutet, men hittade också en mördarstretchningen som nog ska hålla LK:t på betryggande avstånd.