Långpass i Mördargården

Dagens pass blev en riktig genomkörare. Peter hängde med och tillsammans krigade vi oss igenom en mil i Hjortgården (eller, jag krigade en mil - när jag joggade hemåt fortsatte Peter och gjorde 6,7k till i betydligt högre fart än jag mäktade med - URSTARKT!) Riktigt trevligt. Dagens totaler talar sitt tydliga språk - det gick inte snabbt, men pulsmässigt fick jag jobba hårt, hårt.

Kanske satt gårdagens julfest i tingssal 1 kvar i kroppen. Ingen alkohol förtärdes (av mig, nota bene), men julmust är ju känt för att kunna knäcka även den bäste.

Jag kallar Hjortgården för Mördargården. Egentligen är det inte ett gästvänligt ställe, utan det är riktigt tunga spår. Ovan ser man höjdkurvan och det är värre i verkligheten. Man börjar med hård löpning uppför, för att sedan fortsätta med det. Nerförslöpningen är läskig, för backarna är bara branta (inte branta och långa som uppför).

Dagens pass började med att jag försökte gena till Hjortgården. Det blev inte så. Jag löpte nästan en kilometer extra. Dock är det ok, för jag hittade en tvåkilometersslinga nära mitt hem. Bra för intervallöpning. När jag väl kom till Hjortgården hade jag fyra k i benen, och mötte där upp Peter som var så fräsch man bara kan vara efter att ha  åkt bil. Jag började på minus, så att säga.

Som sagt, vi kämpade oss igenom passet. När jag kom hem efter dryga 17 k (enligt ett nytt EU-direktiv kan långpass inte vara kortare än 17 k) var jag helt död. Och det är först nu några timmar senare som det börjar släppa. Kanske ämnar sjukdom bryta ut nu, eller så har jag sprungit ihjäl bakterierna/virusen.

På tal om virus kom jag att tänka på nedanstående klipp. En klassiker av rang.

Igår lämnade vi festen vid 22. När vi kom för att hämta L och J från familjen M, då hade L på sig sjuksysterkläder över ballerinaklänningen (underhållning och vård - kanske något för Carema!). Hon ville inte åka hem, men till slut gav hon med sig och var så där go som bara L kan vara. J var ledsen, men somnade sedan för natten i min famn. Lyx.