Senaste gången jag gav blod var tidig sommar 2010. Som tack för hjälpen, eller plåster på såret, får man välja en liten gåva. Min bror har trugat och fått mig att ta trisslotter. Vanligtvis är jag emot att få något för inget, men har man gett blod så har man. Och kanske var det ironiska ödet som lät mig vinna en liten slant - nog för att köpa en racercykel. Knappt hade jag låtit den rulla många kilometer innan brodern föreslog att vi skulle cykla till Göteborg och titta på Carl-Einar på Liseberg. Jag är ingen som bangar på ett äventyr, men efter att på en dag ha dubblat min totala cykelmängd sa knäna ifrån en fortsättning efter att vi kommit till Jönköping. Så, i år, 2011, var det dags för revansch. Och sicken revansch det blev sen då.
 |
| Lite siffror på första etappen. Notera starttiden. |
Tidigt på morgonen 29 juli rullade vi från föräldrahemmet i Västerhaninge. Frukosten bestod av havregrynsgröt med dinkelflarn, och vi kände oss redo att ta oss an en ny, lång dag på cykeln. (I detta sammanhang vill jag säga något om att låta starten gå på en längre tur. Det är speciellt, för man är trött bara av tanken på vad man har framför sig.)
Från förra försöket hade vi koll på vägen vi skulle ta. Med många fler mil i benen, samt ordentliga cykelskor och pedaler var det en helt annan känsla att ligga och mata strax under 30k/h. Det var inte kondition eller muskler som sa stopp, utan det var energin. Vi hade laddat upp med ett helt gäng Snickers, Twix och Mars, massa dextrosol, lakrisal, vatten, sportdryck, ja, massa grejer. Men ändå märktes det så tydligt när energin tog slut, för man tog slut, bokstavligt.
Dagens andra frukost avnjöts på McDonalds i Nyköping. Välbehövlig lunch blev det på Subway i Linköping (där också GPS-klockan gav upp och vi fick byta klocka). Om cyklingen och bansträckningen kan sägas att Sverige är vackert, och att vi hade fantastiskt cykelväder. Vi kunde njuta av att susa igenom små orter där det säkert är jättetrevligt att bo, till exempel Vagnhärad och Norrköping. Vädret ja, var fantastiskt. Molnigt, men inte regnigt. Under några minuter upplevde vi ett lätt duggregn, men inget som kan liknas vid det konstanta skyfall vi upplevde förra gången (då vi också hade motvind och motasfalt från Södertälje). Vi kände stor tacksamhet för vädrets beskaffenhet.
Ica i Ödeshög är frekvent besökt av oss på våra cykelturer. Denna gång hade de dock ingen sportdryck. Vattenflaskorna blev dock påfyllda under samtal med ett gäng äldre herrar som frekventerar bänkarna vid Ödeshögs torg. De tyckte vi var tokiga - och vi konstaterade för oss själva att alla är tokiga, fast på olika sätt. Så, vi var i gott sällskap där i Ödeshög.
Att stå vid cykeln i en bruksort någonstans i Sverige och kunna säga att man cyklat från Stockholm dit sedan tidig frukost, det är en skön känsla. När folk inte frågade var vi cyklat från blev man besviken, för det var som att de inte ville låta en briljera. Att inte kunna låta andra glänsa är illa (men det kanske är värre än att vilja utnyttja andra för att så göra).
Jönköping har aldrig varit vackrare. Längs med Vättern dök solen lite förstulet upp mellan molnen och gav oss en njutbar sista cykling. Klockan var ca 20 på kvällen och vi hade cyklat i tretton timmar. Sedan förra året är det en förbättring med ca två timmar. Och vi mådde långt bättre än förra gången. Dock var det spännande att se hur vi skulle kunna möta lördagsmorgonen och hur det skulle kännas att sätta sig på sadeln igen. Förvånande nog kändes det bra. Och det var härligt. Bortsett från att vi cyklade några k fel när vi klättrade ur grytan Jönköping ligger i så var cyklingen till Liseberg fantastisk. I Borås regnade det inte (det var folk på stan, hör och häpna) och vi slängde i oss en kebabtallrik. Vägarna från Borås till Göteborg är fina, och framåt Hindås, Landvetter osv kunde vi ligga på i riktigt bra tempo. Långa sträckor matade vi på i 40k/h och kände en riktig glädje i cyklingen.
Etapperna 29-32, dvs. 25 km, gick snabbt. Snittade 32,73 k/h. Det var märkligt att vi orkade köra så hårt efter 450 kilometers cykling. Cykelglädje helt enkelt. Solen sken, och Krokslätts fabriker visade stolt upp sina tegelfasader. Mölndal har aldrig varit vackrare. När man är på upploppet så där, då känns det knappt att man hållit på. Det är en eufori, en glädje, en stolthet över att man har hållit ut och visat svenska landsbygden och -vägarna att de inte kan knäcka en. Man har vunnit, och segern är söt även om motståndaren inte visste om att det var tävling.
Carl-Einar då? Jo, han gjorde oss inte besvikna. Vi njöt av en härlig kväll på Liseberg. Solen sken, vi blev underhållna, och vi åkte Europas högsta fritt fall. Alles gut, som man hade sagt i Tyskland.
Vi åkte hem efter en natt i Alingsås, möra men glada. Frågan är om vi kommer gör om turen, eller om det blir till att hitta på något annat. Nästa sommar blir det triatlontävlingar, och det, det ser jag framemot. (Jag har redan börjat uppfostra mina barn till triatleter, för det är mycket coolare än att sparka boll...)
Nu är jag alltså på plats. Alingsås är numera hemmaplan, och löparrundorna kommer gå runt Nolhagabergen, slottet, Mjörnvallen och andra pittoreska platser.
Vad jag vill få fram är att efter en löprunda på 10K så känns det som jag har sett hela stan. Det är givetvis en överdrift, men att Alingsås är en småstad, det är ställt bortom allt rimligt tvivel vad mig anbelangar. Detta till trots var det gott att vara ute. Efter att ha tillbringat en hel, höstkrispig och solig lördag med att köra flyttbil tvärs över landet och sedan fortsätta resandet på söndag kväll för att ägna denna dag åt att packa upp och fixa och dona rent generellt, då måste man bryta av det hela med ett löppass.
Känslan under passet var fin. Jag körde ganska bra tempo, och jämnt tempo, under stor del av passet. Det är bara att nöta vidare med distanspass i tröskelfart.
