Italien - ett fint land, med stenhård cykling

Så är jag då tillbaka i etern. Det har varit ett långt avbrott - hoppas ni har klarat er.

Befinner mig just nu i Hotell Poianos reception och känner mig mörare än mör efter hård cykling. Senaste månaden har min träning varit i princip obefintlig (två lättare cykelpass innan avfärd till Italien, och ingen löpning eller simning). Men biopatens piller har gjort stor skillnad. Var där på återbesök i fredags och hade mycket bättre värden. Jag har också känt mig piggare och mer energisk på sistone (det har tagit sig sådana makabra uttryck att jag en dag var sugen på att gå till jobbet). Mot bakgrund av detta har det varit väldigt spännande att se hur jag står mig i konkurrensen med de andra hårda killarna.

Jag flög ner med Hank, Ingo och Sissel till Venedig. Där tog vi en turistpizza - liten, dyr, men riktigt god. Efter en kortare tur i stan åkte vi vidare till Verona och kunde där kolla in kyrkan och lite annat innan vi åkte iväg till Garda och vårt hotell. Efter lite rumstrul fick vi till slut ett riktigt bra rum och all irritation lade sig. Triatlet som man är (eller, vill vara) var jag tvungen att få till lite löpning på kvällen. Med Hank blev det sex lätta km, med en massiv spurt på slutet. Hotellet ligger högt, så det blev ganska tungt på hemvägen.

På söndagen blev det två kyrkobesök i Verona. Först en katolsk mässa. Mycket spännande att delta i. Vi förstod inte mycket, men intressant att få uppleva. Sen blev det lite sightseeing i Verona, billigare, större och lika god pizza och sen ett besök i egna kyrkan. Det är som hemma, fast på italienska. Skönt att vara med i en global kyrka utan så många lokala egenheter (även om det i många fall skulle kunna krydda besöket).

Söndagskvällen blev lugn. Fler och fler kom på plats och sedan även cyklarna (de kördes med kärra från Danmark där en del av gänget kört en tävling i samband med Giro-starten där). Efter möte med hela gänget blev det sedan en god natts sömn.

Måndagen bjöd sedan på trevlig cykling, och ännu bättre väder. Vi körde 30 k till Sirmione där Peter höll på att få en bot för fortkörning (att spurta in i ett turistområde i 50-60 k/h är inte populärt). Polisen var riktigt upprörd och verkligen i Peters fejs. Rolig syn. Vi fortsatte runt östra hörnet av sjön till Maderno där vi skulle ta färjan. Jag hojjade med Ingo, Rasmus, Viktor och italienska Marco. Ner i Solá körde vi en vacker, vacker serpentinväg med magnifik utsikt. Bild kommer sedan.

Lago di Garda är vackert. Italiens största insjö. Den ligger inkilad mellan höga, gröna berg. Riktigt fint. Efter att ha tagit färjan från Maderno körde jag tillsammans med bl.a. Micke och Peter min första serpentinare. Tungt var det, men jag hade kraft att ta Anders på spurten (han var ju också med). På vägen hem sen var det bra vägar och vi pumpade på i 60 blås. Känslan i det är otrolig. Asfalten är fin och hjulen snurrar som bara den. Man fångar vind från medcyklare och skjuts ut som en kanon. Koolt är bara förnamnet. Totalt blev det 84 k.

Idag, tisdag var det ännu hårdare. 121 k där vi körde 50 k till Mori för att där klättra 700 meter på lite drygt 7 k. Helt slut. Lite fika och sedan ner för backen igen. Tillsammans med Bengt och Björn körde jag sedan samma väg tillbaka. Totalt slut, men med lite teamwork tog vi oss hem. Vi hade motvind hela vägen. Lite skillnad att åka tre rätt in i vinden och att åka nio med vinden i ryggen (så var det på vägen till Mori där sex andra fortsatte uppåt, uppåt och uppåt - de fick vad de tålde).

Hemma blev det käk och sedan häng vid poolen. Jag tog chansen att öva på voltvändningar. Riktigt kul att det började sitta. Ska ta och öva varje dag har jag tänkt. Kanske kan man ha det bemästrat innan veckan är slut. Riktig simträning är tung i 50-metersbassängen, så det får bli lite teknikövning.

Allt som allt har det varit en bra start på veckan. Hörs igen.

Ses igen i maj!

Under april kommer det inte hända mycket i träningsväg, så bloggen tar ett uppehåll. Första hela veckan i maj är jag i Italien och cyklar. En rapport kommer därifrån.

Ses!

Träningsuppehåll i april

Var idag ute på en tur med brorsan (Brankan - Årsta havsbad - Fors - VH - Haninge - Brankan; ca 34k) och tog en kort (1,5k) crosslöp efter. Under cykelturen, där vi hade konstant motvind, konstaterade jag att den träning som jag har gjort på sista tiden, vilken inte är obetydlig, inte verkar ha gjort någon större skillnad, för jag hade problem att hänga på brorsan som var ute på årets första cykling. Jag känner inte att jag blir starkare, att musklerna får lite mer stuns. Jag skulle dock inte gå och lägga mig utan att ha fått en förklaring.

Efter lunch var jag hos biopaten Liv Jonsson och fick min diagnos - och det är inte konstigt att träning inte ger resutltat och att jag senaste tiden varit lite energilös och även halvkrasslig sedan Waterloo (som det känns). Det är infektion på vilken penecillin inte biter och annat kraffs. Jag saknar zink och har inte ett fungerande immunförsvar. Så det blir lite piller att knapra. Mer detaljer skriver jag inte här, men vill framhålla att det är skönt att veta att något är fel, ha namn på det och ett hopp om hälsa.

Hur som så har jag blivit beordrad att ta ett månadslångt träningsuppehåll (ska jag träna ska det vara mycket lugnare än jag tror). All energi jag har ska användas till att bli frisk, och det är ju en tanke jag kan köpa. Men Italiencyklingen är inte i fara. Dock ska redan nu flaggas för att det inte kommer bli några pallplaceringar för mig där nere.

Republicerad klassiker: Rasmaktsordningen inom friidrotten avslöjad

Rasmaktsordningen inom friidrotten avslöjad

lör 4 juni, 2011

Författare: Christian Hägglund

Christian Hägglund ironiserar över en av alla rådande maktstrukturer som hindrar oss i vår utveckling och begränsar oss i utövandet av vår rättighet att vinna ädla medaljer på friidrottsarenor runt om i världen. Artikeln skulle ursprungligen ha publicerats på Newsmill, men refuserades utan att någon anledning gavs.

Alltsedan Jesse Owens tog storslam (guld på 100, 200, längd och korta stafetten) på sommarolympiaden i nazi-Berlin 1936 har svarta i det närmaste abonnerat på pallplaceringar när det kommer till friidrott. Ser man till de senaste 16 åren är statistiken förödande för den vite mannen och kvinnan – av 288 medaljer som i VM- och OS-sammanhang delats ut i grenarna 100 m, 200 m, 400 m och längdhopp har endast 45 (15,6 %) gått till vita idrottare, resterande 243 medaljer (84,4 %) har gått till svarta idrottare.

Detta är ett tydligt fall av en förödande rasmaktsordningsstruktur. De vita idrottarna hålls på detta sätt borta från prispaller och friidrottens finrum. Det är ett stort problem att denna rasmaktsordning får härja fritt. Den utgör det största hindret mot ökad rätt för vita att lägga beslag på sin rättmätiga del av medaljer på stora friidrottstävlingar och mot ekonomisk tillväxt i friidrottsvärlden (de svarta idrottarna får de största sponsorkontrakten, största startpengarna osv.)

13 maj 1921, närapå exakt 90 år sedan, fattade riksdagen beslut om att upprätta Statens institut för rasbiologi. Detta institut drivs numera indirekt av staten då det idag huserar på Uppsala universitets Genetikcentrum. Hur de har kunnat missa de skadliga effekterna av nämnda rasmaktsordning är skandalöst. I SOU 2006:79 har professor Masoud Kamali lämnat förslag på att mångfalden på arbetsplatser ska avspegla den samhälleliga mångfald vi idag har. Dessvärre utsträcktes inte detta i utredningen att även omfatta friidrottens värld. Att rasmaktsordningen under lång tid härjat obehindrat och därmed på ett ytterst påtagligt sätt hindrat svenska idrottare att vinna medaljer på 100 m, 200 m, 400 m och längdhopp är tydligt om man tittar i resultatlistorna – de vita svenskarna ligger lååångt efter den svarta världseliten.

Att resultatlistorna skrivs om är en nödvändighet. För att den vite mannen, och kvinnan, ska tro att de i framtiden har en chans på de eftertraktade medaljerna kan inte friidrottshistorien skildras som den nu är fallet. Vita mäns och kvinnors mod att ens tro sig kunna och kanske till och med få sikta på de ädlaste medaljerna, än mindre vinna någon av dem, motverkas i allt väsentligt av rådande rasmaktsordningsstruktur. Detta måste ändras! Det är en orättvis skildring av historien vi ser idag, för faktum är att vita män och kvinnor både har kunnat springa och hoppa under tiden som svarta idrottare hyllats på prispallar på friidrottsarenor runt om i världen.

Det har gått så långt att vi på idrottsarenor runt om i Sverige behöver ha utbildade rascoacher och rasvetare som på ett raspedagogiskt sätt kan motverka att denna rasmaktsordning får fortsätta skapa förödelse för vita ungdomar, och vuxna, med ambitioner att vinna guldmedaljer inom friidrottens populäraste grenar.

För att rasmaktsordningen inte heller ska cementeras i vita barns sinnen så borde denna rasmaktsordning motverkas även i de svenska förskolorna och skolorna. Det kanske inte är så fruktsamt för raskonsulterna att sitta med på svenskalektionerna, men väl på idrottstimmarna. Om en raspedagog får se ett mörkhyat barn springa ifrån en vit unge, antingen med eller utan boll klistrad vid foten, då ska det blåsas i pipan och den mörkhyade ska bli tillsagd, för det är inte ok att få den ljushyade kamraten att känna sig långsam och därmed så tvivel på dennes rättighet att vinna medaljer på VM eller OS.

Rasmaktsordning inom friidrotten är ett stort problem. Några förslag till lösningar: antingen så ordnar man separata tävlingar för vita och svarta; eller så kvoterar man in vita i finalerna så att de procentuellt har lika stor chans att vinna som de svarta; eller så ger men de vita ett försprång (några sekunder på 100 m, några fler på 200 m, en halvminut på 400 m och någon meter i längdgropen, några färre häckar, halva distansen på 10 000 m, osv.).

Dessa lösningar ligger i linje med av Zoran Alagic och Kurdo Baksi föreslagna lösning för ojämställdheten i arbetslivet så som presenterats i Sydsvenskan 9 januari 2007. Om de ändå inte är möjliga, då föreslår vi att regeringen ger genusvetenskapliga institutionerna på landets universitet och högskolor i uppdrag att även omfatta rasvetenskapen. Genusvetarna, som redan har liknande frågor på sin agenda, bör i konsekvensens namn även ta sig an rasmaktsordningen. Att slå två flugor i en smäll ligger i skattebetalarnas intresse, då de slipper betala dubbelt för organiserad fördumning och vetenskapifierat struntsnack.

Ursprungligen publicerad på mises.se.

Alone och helg

Först - kolla detta. Klassiskt. Den fanns på gamla plattan Power Ballads (eller om det var More Power ballads, eller Even More Power Ballads?). Jag är hursomhelst en stor beundrare av hårdrocksballader. De bästa balladerna har helt klart gjorts av hårdrocksband. Tänk Skid Row, tänk Scorpions, tänk Alias. Ja, listan är lång.

I onsdags tog jag mig ut och cyklade. Tänkte dra en runda norrut, men molnen kändes inte inbjudande och det duggade lätt. Så jag vände åt andra hållet. Vi VB och Norsesund tänkte jag sedan ta rundan kring Edsås, men då började det regna och jag vände om igen och tog vägen över Hemsjö istället. Det blev enna veligt. Men jag kom hem och kunde sticka ut på lite crosslöp.








I VB stannade jag förbi hos fastern Pia och hennes Olle. Vi pratade bland annat om huruvida det är roligt att titta på Barcelona när de spelar fotboll. Olle tycker det är ren njutning. Jag tycker inte det. Att sticka ut hakan och säga att de inte är duktiga vågar jag inte, men att se dem spela är som att se någon halshuggas med långsamma drag med baksidan av en kniv. Var är attackerna? Var är farten? Ja, alla kanske inte håller med, vilket det står dem fritt, men jag väljer bort dem.

Vad ska jag då säga om cykelturen? Försökte trycka på lite, men kände mig lite seg i benen från i måndags. Så snittfarten kom inte upp över 30k/h. Men jag låg på i alla backar och arbetade med mjölksyretåligheten. Ett bra träningspass var det.

Crosslöpet var inget speciellt - en bit hemifrån och sen tillbaka. Gick ut lite lugnare för att öka hem. Det märks att kroppen vänjer sig vid att springa efter en cykelrunda. Det är riktigt skönt måste jag säga.

Vilka tävlingar blir det i år? Ja, får skriva några rader om det framöver.

En ängel i mitt kök (och liv!)

Mina barn är små änglar. Sedan några kvällar tillbaka är dottern L det även sett till laget i sitt hjärta. Hon skanderar "Blåvitt!!!" klapp-klapp-klapp vid matbordet (vilket är sött, men inte passande då man äter makrill (eller så är det precis vad det är)) och hyser förhoppningar om SM-guld. När jag köpte matchstället var hon till en början inte så intresserad. Men nu har hon sett att IFK har ett lejon i loggan, och det har hon taggat till på. (Och givetvis på att nyförvärven ser riktigt heta ut!) Så ni ser vänsterhanden vid hjärtat - den pekar på lejonet. Hur som, hon är riktigt go! Och blåvit!

Var ute och sprang igår. Körde två varv runt Kullegårdskullen. En riktigt bra runda, med krävande kupering. Jag är riktigt glad att jag hittat den. Gjorde första varvet på 10.47, andra på 10.06. Mitt mål är att under sommaren komma under 9.30 på två varv vid samma tillfälle. Tror att det är görligt. Pulsgrafen visar kurvorna för de två "intervallerna". Nedan återfinns totaler och annat för löpningen.

Tog vägen förbi gymmet och körde lite bål och annat. Gött.

Norra Bolltorpsterrängen - Alingsåsfjällen

Cykelpasset blev inställt idag. Efter förra veckans tur åkte jag till kompisen Mats och tvättade cykeln. Lämnade den sedan i hans garage. Efter det har jag inte hämtat cykeln, och han åkte till Sthlm för långhelg i torsdags. Så, nödd därtill blev cyklingen inställd. Fick köra ett löppass istället.

Norr om där jag bor finns det lite bra stigar och vägar för en som behöver mjukt underlag. Tänkte jag skulle utforska dem idag och märkte att det är ett veritabelt fjäll jag har nästgårds. Inte fjäll som vi är vana vid dem, snöbeklädda och sådär, men så nära vi kan komma så här nära Danmark. Av den kombinerade puls- (röd) och höjdgrafen (grå) nedan framgår att det gick stadigt uppför direkt.

Distanspasset är jag nöjd med. Farten var sådan att den bidrar till grundläggandet av hälsa, varpå sedan kan byggas fart och fitness. Stannade till en stund på gymmet och körde lite coreövningar, och givetvis lite EBKB.

I sammanhanget bör noteras att jag igår gick och la mig 20.30. Va!? Mitt i The Voice?! Jajamensan. Vissa saker får man offra för att få andra. Kände mig lite hängig och tyckte att det var viktigare för mig att inte bli sjuk och



kunna fortsätta mitt tränande istället för att se Ulf ta hem denna tävling som ingen verkar bry sig om, förutom de som deltar och deras nära och kära. Jag tyckte inte om Idol heller, kan tilläggas. Det här med musiktävlingar är totalt urvattnat. För de som deltar och som kanske får spela in den där skivan (som få kommer att lyssna på och ännu färre köpa) så kan jag se det stora i situationen. Men med resultatet från Idol och vart vinnarna tagit vägen (var har ni sett Jay Smith senast? Erik Grönwall? Markus Fagervall? Kevin Borg? Marie Picasso? Daniel Lindström?) så anser jag att det är resan som är målet för dessa musikmänniskor, för när vinsten är bärgad visar sig intresset från omgivningen vara ganska ljummet.

Hursom, så är det roligt när folk når sina drömmar. Och det varken vill, kan eller får jag inte hindra. Men som alltid förbehåller jag mig rätten att inte köpa skivan.

Nolhaga - två varv

Två varv idag runt Nolhaga. Det blev lite snabbdistans av det hela. På fartgrafen ser man hur farten gick stadigt neråt på båda varven. Pulsen gick lika stadigt uppför. Sjysst att se hur de korrelerar.

Erik försökte komma ikapp mig på slutet av första varvet, men han fick inget gratis ska jag säga.

Tanken var att simma ikväll, men jag var tvungen att banga då jag kände mig lite hängig efter löpningen och istället satsar på sömn. Så snart blir det till att sova.

Mer om detta tänker jag inte säga nu (annars hinner jag inte sova, ju).

9,47 k på 46:43.

Sportradio, blogg och stora S:et

Sportradiojunkie blir jag så här på vårkanten när slutspelsmatcher duggar tätt och man kan lyssna på det samtidigt som man, till exempel, gör ett blogginlägg. Innebandyns kvartsfinaler har dragit igång, och jag bryr mig inte så mycket. Jag reagerar över det att laget som valt motståndare får däng. Det tycker jag är en märklig grej. Blir man vald som kvartsfinalmotståndare tror jag man blir riktigt sugen på att tvåla till de som tror att de kommer spöa en. Lite som att säga: "In your face, sucker!"

Idag var det fruns afton - och då fick jag klämma in löpning på väg hem från jobbet. Raka vägen hem är 2k, men springer man stora S blir det betydligt längre. Alingsås är ingen stor stad, så man får vara lite fantasifull för få in ett acceptabelt antal kilometer utan att lämna stan.

Min tanke var att försöka hålla pulsen stadigt runt 150 bpm. Snittet blev, som ni ser nedan, 148 och precis till höger stoltserar jag med pulskurvan (eller, pulslinjen som den också kan kallas). Jag befinner mig i en uppbyggnadsfas och då är det enda som gäller att bygga en grund av kilometer i en ok fart. Dagens tempo, 5:10/k tror jag är en bra grundfart att sedan bygga kvalitet på.

Stannade till på gymmet på vägen hem. Körde lite magövningar i ribbstolen och på mattan. Hann även klämma in lite Jane Fonda-övningar. (Det räcker att titta första 15 sekunderna.) Dock var jag inte lika graciös. Låt dig inspireras.

Crosspass nr 2 år 2012 - mustsugande!

Det var en bra dag för cykling - lite fuktigt i luften, och mer än lagom dito på vägarna. Dagens runda blev respektabel - 54k. Pulsen höll sig också på en bra nivå.

Körde med Erik och Peter. De är sköna gubbar. På kartan ser ni hur ca 7k kördes två gånger (i onödan ska sägas). Erik som skulle visa vägen missade avfarten - två gånger. Men det är inget jag håller emot honom, för det gjorde ju rundan till en ännu bättre distanstur. Och sen är det ju fantastiskt skönt att cykla i motvind över öppna fält.

Som nämnt var det blött på vägarna, så jag blev ordentligt prickig. Känslan i övrigt var kontrollerad. Det kändes i slutet i både rygg och ben att vi varit ute ett tag, men det var helt klart hanterbart. Smärtan var inte i närheten av att få oss att banga från det crosslöp vi planerat.

Det är en speciell känsla att komma in efter ett långt cykelpass och snöra på sig löparskorna och sticka ut på en tur. Denna gång hade jag tänkt efter före - cykeltightsen hade jag satt utanpå löparbyxorna, så när vi kom hem kunde jag dra av mig blöjbyxan och materialmässigt vara redo för löpning.

(Peter som håller på att komma tillbaka från sjukdom hängde inte med på crosslöpet. Läs här vad Peter sa om cyklingen: http://jogg.se/Traning/Pass.aspx?id=4736425)

Sträckningen på crosslöpet hade jag dragit upp på Bolltorpshöjden och genom skogen för att springa en dryg kilometer längs med Dammsjönsstrand. Första biten (som för övrigt går stadigt uppför i 1,5k) var tung. Erik visade god löpform. Tror att det bor en liten kenyan i den där killen... Efter terränglöpet vid Dammsjön blev det bättre fart under sulorna (inte bara hänförligt till nerförslutet). Terrränglöpning är najs. Det är en speciell känsla att springa på små stigar där löpsteget måste anpassas efter skarpa svängar, stockar, upphörande stig, ljung och andra hinder. En riktigt go känsla.

(Läs här vad Erik säger om multipasset: http://jogg.se/Traning/MultiPass.aspx?id=4735179&pid=4735146)

Cykeln var som ni kanske förstår rejält smutsig efter turen. Så jag åkte iväg till kompisen Mats som lät mig låna slang och vatten. Tack för det, kompis! Han var helt oförstående till självplågeriet. Nämnas ska dock att han, och inte jag, satt och såg hur Frölunda fick storpisk av Brynäs. Det, det är också en form av självplågeri i min värld.

Jag har ju installerat ny kedja på cykeln. Oj, den känns mycket mer kompakt nu. Hjulen är fantastiska, kedjan nästan självdrivande. Riktigt go känsla. Rekommenderar Shimano IG70.